Antagligen har jag nåt skit i kroppen, eller så är nåt annat fel. Bara för några veckor sen kunde jag cykla 32 km/h i rullsnitt utan problem. På Tour of Jamtland blev det 34. Nu får jag slita som ett djur för att klara 30! Nån som har en idé vad som fallerar?
Fick leda idag igen, och det är ju klart, vi var bara sex stycken som fick köra belgisk kedja. Då får alla slita hårt helt enkelt.
Fick iaf beröm efteråt för bra ledarskap. Men jag vill ju bli snabb igen! Får vila tills på lördag.
Ride of Hope – Dag 9: Uppsala – Stockholm
Prolog: För att ta sig till Uppsala och starten av Ride of Hope, gäller SL och cykling. Vi blev ett gäng med jämn och god fart som tog oss från Märsta till Uppsalas fashionabla förortsparkering.
Peloton: Någon gång ska vara den första! Tappade en flaska vid gasklockorna och von Anka slog i mig så jag vände och hämtade den. Kanske inte det mest begåvade jag gjort.
Valde en 28-30 grupp, men det var väldigt ryckigt och ojämnt. Vi var för många i gruppen – över 25 stycken – och en del som var väldigt ryckiga. Har nog aldrig bromsat så mycket i hela mitt liv – trampa två tag och bromsa… spurta bromsa spurta bromsa… dags å byta bromsbelägg.
Epilog: Trevligt sällskapet, fint väder och bara en punka som smällde som en kanon, men de såkallade ledarna var inte så pigga på att stanna och vänta in inte. Så den punkterande fick gå par hundra meter med utblåst däck. Ingen vände och hjälpte till. Schyssta ledare!
Nå, som någon skrev på Facebook, “ett Upplandshärke”. Nästa gång betalar jag startavgiften och gör nåt annat mer konstruktivt istället. Det här var ju utan allt hopp om behaglig cykling.
Det är inte bara backarna som är annorlunda i Jämtland mot Stockholm, det blåser mycket mindre i Jämtland. Nästan ingenting all faktiskt. Det påmindes jag om när jag var ute på Ekerö och som vanligt var det konstant motvind hur jag än vre å vänne på mä.
Benen börjar bli som förr, men rygghelvetet började bråka. Ingen kul runda alls. Långsamt och ont.
Starten drog igång från Tullstationen i Storlien och farten blev tokhög. Jag och Gunilla klamrade oss fast i en lämplig klunga, men sakta tappade vi täten. Min puls låg långt över 85% en lång stund så jag började undra hur långt det här ska hålla.
För igår knallade vi nedför hela Åreskutan och det kändes i låren igårkväll. Gunilla masserade och linimenterad låren. Imorse hade jag svårt att gå pga de stela låren.
Men vi höll oss fast och kämpade på men sista branta uppförsbacken före Duved kroknade jag och farten sänktes rejält. Fram tills dessa 5 mil var rullsnittet över 36 km/h!
Det var en skön känsla att iaf försöka spurta uppför sista backen in på Åre torg. Kom faktiskt någon meter före Gunilla! Vi kom i mål på 1:45 (egen tid) och vi hade räknat med över 2 timmar. Så jag är helnöjd, för så här toksnabbt har jag aldrig kört förut. Undrar hur fort jag kunnat cyklat om mina ben varit färskare?
Lite besviken är jag dock. Trots utlovat regn hela dagen så uteblev regnet och min nya regnjacka är fortfarande oprovad.
Jämtländska backar är inte som Södertörns backar. Hemmavid är de branta med ganska korta, så för det mesta går det att spurta uppför dom. Här runt Åre är dom kanske inte så branta i procent räknat, utan långa. Mycket långa. De kan vara flera kilometer långa. Och det var när vi kämpade oss upp mot krönet innan nedförsbacken mot Tennforsen som jag önskade en helt annan kassett med en eller två växlar till.
Det var det första intrycket av att cykla i Åre. Det andra intrycket är att det är väldigt vacker med sitt böljande landskap och öppna fält runt gårdarna.
“Vi måste spara benen till på lördag”, nöjde sig Gunilla med, med en lätt ton av tävlingsinstinkt. När vi vände vid Bodsjöbränna hade vi trots alla uppförsbackar och stigningar ett rullsnitt på 32 km/h. För så är det, efter en uppförsbacke kommer en nedförsbacke. Och de är ju då naturligtvis lika långa som uppförsbackarna. Så det blir ganska många och långa fartsträckor där tom jag slutade trampa för inte vurpa för en framrusande lämmel.
Vi avslutade det hela med en lugn tur in till Åre med glass och kaffe på torget och studerade folklivet som inte är det samma som på vintern. Folk är mer lättklädda.
Kondition är en färskvara, det märkte jag idag. Fick jobba hårt för att hänga med en 32-grupp. Men så var den väldigt ojämn och ryckig. Tom ökade farten uppför! Och för den som är trött, märks sånt direkt.
Det gick fort ned till Tungelsta, då låg vi på ett rullsnitt på 32,7, kom sen kom motvinden. Vi gjorde inget samlat stopp vid Trånkan så jag varvtidsstoppade inte förrän efter Branta backen. Då blev det nåt på 30,7.
Fikat blev vid Farsta Gård där jag käkade raggnunk (sic!) med fläsk. Mums.
Vågar snart inte visa mig i Farsta, nu fick jag leda igen! Jag som inte ens är utbildad, avlönad eller klädd för det. Så det blev inte perfekt, men hoppas klungan var nöjda med det hela. Jag hade gärna sett lite högre fart emellanåt. Får väl ta mod till mig nästa gång och skandera fartökning. Det går inte att ha en marschfart på 34 om rullsnittet ska ligga på 30-32. Nu blev det bara “30,2”. För lågt tycker jag, som numera kan prestera 32.
Gjorde samma upplägg som Ove. Fram till Tullinge låg jag och drog hela tiden. Fy fan vad jobbigt det var att dra på max i 17 km. Pulsen var farligt nära 90%. Någon tyckte det gick för fort, men 34 är inte för fort om vi ska få ett rullsnitt på 32-34. Men redan vid Tullinge hade vi fått en punka och ett kedjebrott. Av samma cyklist.
Från Grindsjön körde vi grupptempo, men hej vad högervaden krampade stenhårt. Gemensamt tog vi beslut att korta av rundan och köra via Stav efter Tungelsta då tiden hade runnit iväg.
Jag utsatte de andra för ett prov. Provade en ny, mer rakare väg genom Jordbro industriområde, men där fick vi en genomslagspunka vid en järnvägsövergång. Men vägen var rakare utan skarpa svängar och inte ett enda potthål! Jag ska nog förorda den fler gånger, fast då med försiktighet över den där järnvägsövergången.
Lagomt när vi anlände till Trångsund, så dök snabba gruppen upp, så vi tog Farstakrossen alla gemensamt.
Risken finns väl att jag åker på det här igen. Då ska jag våga be om fartökning, samt helst slippa två punkor och ett kedjebrott. Sånt är moralsänkande.
Stef pekade på mig och Gualberto tyckte jag skulle leda mellangruppen från Farsta. Blygsam som jag är, tittade jag på Bjarne som var med och som är utbildad ledare. Före Södertälje släppte Bjarne och jag tog över som ledare för gruppen. Förstår honom, det var väldigt ryckigt och ojämnt i klungan. Ingrid kroknade och jag var nära jag med. Men jag fick lite fason på klungan efter utdelande av lite kommandon och lärdomar, för spurterna och rycken försvann. De var nog bara oerfarna.
Fick beröm av Ingrid efteråt som tyckte jag styrde upp det hela bra. Vad de andra tyckte vet jag inte, får väl hoppas de tyckte att det gick bra. Jonas tjatade på mig att jag borde bli ledare. Men det var före Vättern det. Undrar om han tycker likadant efter att jag bröt?
Blev nästan 12 mil och benen var inte helt hundra efter en veckas ocykling. Vid Trångsund hade vi fått ihop 29,8 km/h i rullsnitt. Bara. Att spurta och rycka gör att snitten sjunker, det ger absolut inte hög snitthastighet. Jämn och fin fart gör att rullsnittet blir högt. Det tar tid att lära sig att förstå det.
I morgon börjar jag jobba igen, äntligen! Skönt att få vila lite och börja cykla som vanligt. Semester förstör bara rytmen.
Det kan inte vara hälsosamt att cykla i 30 graders värme. Många fick problem i värmen, och det blev lite av Tio små negerpojkar över dagens Farstaträning. En efter en började krokna och det blev trångt om plats att få ligga där bak och vila. Söder om Brandbergen var det min tur, men det var inte en vanlig bonk med tömda depåer, utan det var värmen. Trots att vi stannade och fyllde på vatten några gånger, tog det slut.
Vi hoppade över fikat, men vad gör det när vi får en egen depå! Dagens absolutaste höjdpunkt var Svante som hade smällt upp en depå mellan Tungelsta och 73:an. Han bjöd på kallt vatten, jos, saltgurka och tunnbrödsrullar med nån gegga i. Grumt trevligt initiativ! Tänk om vi kan bli såhär bortskämda varje lördag.
Efter Vätterrundan är det som bäst att cykla! Då är det bara vana cyklister som tränar. Det är jämnt, stabilt och tryggt – inget vinglande och ryckande. Oves “cirka 30” i rullsnitt var ett tag uppe och nosade på 31,9, men vid Trångsund var vi nere i 31,5.
Idag var jag mycket piggare, snabbare och starkare än förra onsdagen. Och snyggare. Det sa iaf den snygga mörka tjejen som drog i min tröja!