Etikettarkiv: Stockholm

Avisningståg

Min tunnelbanelinje 17 har nedgraderats till en busslinje med oregelbunden ersättningstrafik. Igår tog det mig 70 minuter hem från T-centralen med ersättningsbussen, mot normala 15 minuter med tåg. Jag lovar, det var ett undantag att jag inte cyklade. Ska aldrig göra om det.

Samtidigt försöker banavdelningen frosta av strömskenan som är full med snö och is så tågen fastnar i strömgap lite här och där. Det är då jag får se sånt här från min balkong; ett avisningståg. Mer spännande än så var inte min söndag.


Livet är en fest

Säg den lycka som varar för evigt!? Efter en månads daglig tjat och felanmälan till Stockholms Stad hade de ploggubbarna nyktrat till och förbanne mig plogat nästan asfaltsrent alla cykelbanor till jobbet!

Sen kom snön in masse, och nu ser det ut som förut. Decimeterhögar med moddig ofarbar chokladbrun snö. Ploggubbarna lär väl festat till igen efter att ansträngt sig så hårt och plogat en hel dag efter flera veckors ”vila”. Så det lär väl dröja några veckor innan de nyktrat till och gör sitt jobb igen.

Det är inte raketforskning

Det handlar ju inte direkt om raketforskning att ploga en cykelbana. För hur svårt kan det vara att förstå instruktionen att ploga gata X från punkt A till B? Tydligen verkar det vara enormt svårt för entreprenörerna att förstå denna enkla instruktion, eftersom de lite här och där lyfter på plogen, lämnar en stor ofarbar snöhög och sedan plogar vidare. Trots att jag felanmält varje dag i två veckors tid, har inte cykelbanorna utmed Skanstullsbron och Nynäsvägen mellan Ringvägen och Sofielundsplan blivit plogade överhuvudtaget sedan julen. Det ligger stora decimeterhöga snöhögar lite varstans. Vilken femåring som helst begriper dessutom att vid blidväder som nu, blir det moddigt på våra vägar, som Stefan uttryckte det. Då undrar jag helt enkelt om plogbilsförarna har ett intellekt sämre än än en femåring, är dom analfabeter som inte förstår skrivna instruktioner, eller har de helt enkelt inte nyktrat till efter julglöggen? För sköta sitt jobb klarar dom uppenbarligen inte av, trots att det är hur enkelt som helst att förstå: fäll ned plogen vid A och ploga bort snön till B. Hur svårt kan det vara, det krävs inte raketforskarkompetens för det.

Potatisgris

Idag fick jag lära mig av polisen

  • att jag inte får cykla när det snöar, utan jag ska ta tunnelbanan
  • att jag inte får cykla på vägen om cykelbanan bredvid är ofarbar för att den är oplogad, tjänstgör som snöupplag eller är ofarbar av annan orsak
  • att det är förbjudet att cykla på 70-väg (sic!)
  • att det är ok att preja en cyklist så han ramlar i backen och slår sig

Självklart bestred jag deras galna påståenden. Jag frågade om de hade belägg för sina påståenden, vilka lagar de stöder sig på för att påstå sådana saker. Efter att den manliga polisen konsulterat sin chef via radio, ville han inte prata med mig, han bara gick iväg skamset utan att ens se på mig.

Det finns inget som helst stöd i lagen för deras galna påståenden, de stod och ljög och hittade på egna lagar. Får dagens poliser ingen som helst utbildning i svenska lagar och regler? Jag bad dom flera gånger ge mig belägg för sina påståenden. Jag frågade även, var ska jag cykla om cykelbanan är ofarbar. ”Inte på vägen” var svaret. Tomtarna kommer tidigt iår och är förklädda till poliser.

Hit och dit, fram och tillbaka samt åter


Dagen efter en jubileumssupé ska det självklart genomföras en jubileumsutfärd! Det började med samling vid Alkärrshallen som ekade tom då det idag är sista trafikdagen inför ombyggnationen för Spårväg City. SL ska ”låna” vår vagnhall några år tills de bygg en egen ute på Lindarängen. Och just förbi Lindarängen och Frihamnen företogs den första delresan med buss till Ropsten. Där väntade ett abonnerat spårvägståg som tog oss på Lidingöbanan till Gåshaga brygga. I snålblåsten äntrade vi där båten Josephine som tog oss över till Saltjsö-Duvnäs där vagn 15 väntade som vi åkte ut till Saltsjöbaden med. Sedan åter till Sickla där av en händelse samma buss som körde oss till Ropsten stod och väntade. Den tog oss lägligt till Sickla udde där vi fick åka med Brommahallens sista A30 hela Tvärbanan och Nockebybanan fram och tillbaka.


Åter vid Alvik skulle vi vidare med abonnerat tunnelbanetåg till Kungsträdgården på det sällan trafikerade övergångsspåret mellan bana 1 och 3 vid Fridhemsplan. Sedan var tanken att åka med de sista spårvagnarna på Djurgårdslinjen. Men jag tog min brakförkylning och åkte hem. Kände mig rätt så färdigjubilerad för den här gången. Bättre lycka nästa gång när vi firar 100 år. Då är jag garanterat frisk som en nötkärna. Vid 95 års ålder.

Ett enastående arbete

Femtio år har vi hunnit uppnå, själv har jag bara med halva tiden, i tjugofem år. Men det är en lång tid, och många har åstadkommit mycket under den tiden. Räddat en del av Sverige tekniska kulturarv, byggt museispårvägar, talat så väl om spårväg i femtio år, att det nu äntligen byggs en innerstadsspårväg i Stockholm igen. Och det ska vi tacka oss själva för i vårt enträgna arbete att framhålla spårvägens förträfflighet som ett modernt trafikslag i en modern stad.

En femtioåring ska firas bäst med bland annat en supé. Vilket lämpligen avhandlades ikväll, på dagen femtio år av bildandet, och var så roligt jag hade förväntat mig. Det överlämnades en masa gåvor till jubilaren och det hölls en massa tal av trafiklandstingsråd, nya och gamla ordföranden, våra nordiska vänner och massa andra. En del med humor, andra med med torrare och försiktigare framtoning. Precis sådär lagomt tråkigt man kan förvänta sig när medelåldern är gråhårig.

Självklart ska det ges ut en bok när vi jubilerar och som webmaster fick jag äran att skriva ett kapitel om vår hemsida, som förövrigt är Nordens största och bästa spårvägssajt. Hemsidan kom redan 1996, flera år innan varken SJ eller SL hade egna hemsidor, så vi har även där legat långt framme med tekniken. Men hur ska jag skriva om något så ogreppbart som en webbsida så det blir roligt? Jag kopierade helt enkelt ihop alla nyheter om hemsidan och sammanställde dom i dagboksformat. Som bloggare som jag är, kallade jag stycket för ”Bloggen, eller hur Svenska Spårvägssällskapet blev med hemsida”. Jag fick ett exemplar för en vecka sedan, direkt från bokbinderiet, men tyvärr har jag inte hunnit läsa den. Ikväll delades det ut en numrerad upplaga av 100 stycken exemplar i präglat linneband och jag fick exemplar 46, då jag har medlemsnummer 146. Nu är det bara att vänta på reaktionerna på min egen version av de senaste 13 åren. Köp den! Om inte ni är spårvägsintresserade, så iallfall för att jag varit med och skrivit och bidragit med många fina fotografier. ( Det är svårt att vara ödmjuk just nu…)

Lahet föder dumhet

Till sitt försvar säger många bilägare att de behöver bilen för att exempelvis storhandla en gång per månad. En bil kostar ungefär 2000 kronor per månad i Stockholm, inklusive skatt, försäkring, parkeringsavgifter, värdeminskning, bensin, reparationer osv. En taxiressa tur och retur till exempelvis Kungens Kurva skulle för mig kosta max 500 kronor. Jaha, där föll den argumentationen för att ha bil.

Eller så behöver dom bilen för att köra hem den nya sängen eller soffan från Ikea. För 500 kronor kör Ikea hem den och bär upp den åt dom. Ska de ha en bil för att köra hem en säng vart tionde år så blir det en jäkligt dyr säng. Om bilen kostar 2000 kronor per månad, blir det 240 000 kronor på tio år. Tvåhundraförtiotusen kronor, nästan en kvarts miljon! Mycket pengar för att köra hem en säng eller en soffa vart tionde år. För dom pengarna får man ju en superdupermegalyxig säng!

Det är ren lathet och egoism att påstå att man behöver bil i Stockholm, där det inte visas någon hänsyn till miljön och människorna som bor i staden.

Ödets ironi

Trodde jag var förföljd, att det hela var en konspiration. På akutsköterskornas nyckelhållare var det samma logga som på pickupen jag någon timme tidigare krockat med på Götgatan. Frågade den ena sköterskan om det ”var hennes gubbe som körde bilen och raggade kunder åt henne”. Sköterskorna hade som tur humor. Det hade inte den söta blonda polisflickan som i ambulansen sa att de tar med sig Pepitan till polisstationen, varvid jag frågade ”kan du inte tvätta den också”. Varvid hon surt fräste ifrån att ”jag har minsann annat att göra”.

När jag efter fyra timmar på akuten kom till jobbet med bara en svullen vänsterhand, hade min nya styrlampa kommit jag beställt från Hong Kong. En P7-diodlampa med enorm lyskraft. Hade jag haft den imorse, hade nog bilen sett mig bättre. Men då hade jag å andra sidan inte lyckats kalla ut både ambulans, ploisbil och akutbil och fått åka ambulans till SÖS. Ännu en sak att pricka av i att-göra-innan-jag-dör listan.

Allmänfarlig verksamhet

Fyra månader varade lyckan. Sen tyckte gatukontoret at4t nyttjat av de dyra cykelbanorna fick räcka. Idag har de hällt ut grus på cykelbanorna, vilket omöjliggör säker cykling. Alla som sett Tom och Jerry när de häller ut kulor och ska springa på dom, vet vad so h’änder när man cyklar på rullgrus. Så nu är de obrukbara fram till juli igen, 8 månader.

Snacka om resursslöseri, först bygga dyra cykelbanor för hundratals miljoner, sen göra dom obrukbara 8 av 12 månader genom att göra om dom till grusväg.

Vi är i oktober och de tycker att det redan är dags för halkbekämpning, men kräver inte det att det är halt? Eller häller dom ut gruset bara för att jävlas? Nej, det tror jag inte, men varför häller man då ut grus på cykelbanorna och gör dom livsfarliga. Friktionen mot gruset är lika med noll.

Hur tänkte dom nu? Tänkte dom överhuvudtaget? Nej, jag tror inte de tänkte alls. De är inte cyklister, de som häller ut gruset, det är uppenbart. De är bilister, och då behöver de inte tänka själva. De behöver inte tänka på andra, får bara egot kommer fram med bilen så är allt frid och fröjd.

Sista dansen på Svansjön

Efter alla år vi argumenterat och tjatat om att få tillbaka spårvagnen i Stockholms innerstad, är bygget nu äntligen på gång! Vid Berzelii park är trottoaren uppriven och förberedd för spårläggning. Imorgon är sista dagen Djurgårdslinjen går runt i slingan vid Waldemarsudde, sen ska den renoveras över vintern. Vagnhallen kommer att utrymmas i december för att byggas om och ut för att passa moderna spårvagnar och modernt driftunderhåll. Tyvärr kommer många klassiska lokaler och traditioner försvinna. Som ”lönnkrogen” Café Döda Svanen inne i Skengränd. Det är inte helt kalrt om den ska rivas, då den ligger på en tredje tomt, utanför ritningarnas gränser. men säkra kan vi aldrig vara. Så för säkerhetsskull hade vi troligen den sista Svanaftonen och vi festade som vanligt på öl, chips, flipperspel, musik från en jukebox och skvaller om de senaste bravaderna på spår annorstädes och i närheten. Tack Svanen, vila i frid. Igen.

Nu undrar ni varför den heter Café Döda Svanen. I tidernas begynnelse, hittades en död svan precis bakom förrådet som sedan blev Caféer. Så enkelt kan det vara, och en fin skylt har krogen också.